Malin Vestergren

Sommarens sista Vind - del 5

”Hans rygg ser underbart fin ut! Vilket resultat han har fått fram, hästkraken!” Veterinären blev förbluffad.

”Jag har gått kurser i hästmassage under året så jag har jobbat med Vinden genom massage. Det kanske gav något”, sa jag både stolt och förhoppningsfull.

”Bra Mikaela. Det kan nog vara lösenordet till flera ryggskador. Det ska jag tipsa andra om. Utan massagen hade det nog inte blivit så bra som det faktiskt blev. Halsen ser förövrigt jätte bra ut den med. Men vi upptäckte något konstigt med hans framben. Tyvärr.”

 

”Lösa benbitar i hans framben?” Orden ekade tomt i mitt huvud. Hur kan en skada utveckla en annan skada?

Så nu fick vi alltså vänta ytterligare en tid så hans ben skulle läka. När det gått 2 månader kunde Vinden knappt stödja på sitt framben. Jag var förkrossad. Han togs till kliniken och veterinärerna tyckte inte att det såg bättre ut. Framtiden för min älskade Vind såg mycket mörk ut.

Men så tändes ett ljus mitt i det mörka. Man kunde spruta in något som heter tuppkam i benet och att det förhoppningsvis skulle bli bättre då.

Så vi testade.

 

Under augusti månad gjorde vi ytterligare ett besök med Vinden i Strömsholm. Genom en röntgen fick vi bekräftat att tuppkammen inte hade hjälpt. Det fanns inget mer vi kunde göra. Efter vi fått med oss massor med sprutor med bedövning så packade vi väskan och åkte hem för att fundera och fatta ett viktigt beslut.

 

”Gumman lilla, Vinden har ont, han borde inte behöva gå omkring med smärta”, sa mamma.

”Nej, jag vet. Jag vill inte heller det. Han förtjänar inte att ha ont. Han har alltid varit så underbar mot mig så att ha kvar honom vore djurplågeri.” Tårarna rann ner för mina kinder. ”Jag har läst att det finns något som heter trotjänaravlivning, hästen somnar in utan att ha ont och det går snabbt.”

 

Jag bodde nästan ute i stallet med Vinden sista tiden. Vi hade bestämt att han skulle få somna in i en skogsglänta där solen alltid sken. När det blev dags hade jag borstat honom vackrare än han någonsin varit, och tvättat hans grimma. Han såg sagolik ut. Allting gick så snabbt och så smidigt. Mamma och Cassandra var med mig.

 

När vi gick hemåt igen så kände jag att något blåste förbi mig och smekte min nacke och armarna när det passerade. Jag blev inte alls rädd, utan förstod att det måste varit min älskade Vind..

 


M

den var superbra!

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress