Malin Vestergren

(Skrevs av mig den 4 okt 2010)

Nu ska ni få höra den sorgliga berättelsen om mig och min häst Vinden. Fuxfärgad med tre vita strumpor och en strimbläs var han den vackraste och underbaraste ponnyn jag någonsin sett.

Allt började med att mamma och jag hade anmält mig och Vinden till en hopptävling. Det var den 4:e hopptävlingen vi skulle starta i. Annars red vi mest dressyr. Vinden var en rackare i dressyr! Vi hade till och med fått några placeringar i LA! Denna hopptävling var dock ”bara” en LC, för det vore lite väl drastiskt att starta i en LA redan på 4:e tävlingen.

Jag hade stått och knoppat Vindens man och gjort en inbakad fläta i svansen långt innan vi skulle lasta honom. Jag var en sådan person som hatade att stressa i de sista minuterna. Då blir allt dåligt och man glömmer helt att fokusera på vad som ska hända.

Allt var klart. Det var ungefär 35 minuter kvar tills vi skulle åka så jag gick in och bytte om till mina helskodda vita ridbyxor och min svarta kavaj med lila detaljer. Sedan så bad jag min bästa vän, Cassandra som också är min kusin, att fläta mitt hår. Jag och Cassandra har kommit på en smart sak. Om man flätar håret hemma så sätter man upp det när man är på plats, då har håret inte en chans att förstöras under t.ex. bilfärden.

När jag klätt på mig och var klar gick jag ut i stallet och slängde på Vinden hans täcke och satte på transportskydden. Mamma kom ut nästan samtidigt som jag blev klar så hon öppnade transporten. Jag skulle precis leda in honom när hon smet emellan.

”Vänta, vi måste fylla på med vatten där inne.”

”Ta med lite hö också!” ropade jag efter henne när hon försvann in i stallet.