MENY
”Nej, Phil kom nu!”, väser Lisette till sin bror. ”Vi får inte vara här, om någon kommer på oss så är vi…”
”Men ta det lugnt!” Phil sträckte sig efter hennes ärm och drog henne mot sig för att tyst viska i hennes öra; ”Om vi lyser precis framför oss på golvet och inte viftar med ficklampa som du gör – sluta! – så kommer ingen upptäcka oss.” Men Lisette blev inte tyst för det. Hon fortsatte protestera fastän hennes bror hyssjade henne gång på gång.
”Men ta det lugnt!” Phil sträckte sig efter hennes ärm och drog henne mot sig för att tyst viska i hennes öra; ”Om vi lyser precis framför oss på golvet och inte viftar med ficklampa som du gör – sluta! – så kommer ingen upptäcka oss.” Men Lisette blev inte tyst för det. Hon fortsatte protestera fastän hennes bror hyssjade henne gång på gång.
”Lisette!” Phil höjde rösten och tog ifrån henne ficklampan. ”Var tyst. För guds skull stäng igen flabben.” Han pekade mot en dörr några meter framför dem. ”Vi ska gå in där och du behöver vara helt tyst, annars går larmet.” Hon började protestera ännu en gång, men Phil satte handen för hennes mun och gav henne en låg, allvarlig blick. Han skämtade inte, hon behövde vara knäpptyst, annars skulle man upptäcka dem båda.
Phil pekade på dörren; ”Kommer du? Jag tänker inte stanna kvar här längre. Om du stannar så kommer de att hämta tillbaka dig, och det tillåter jag inte.”
”Ja, jag kommer. Och ja, jag ska vara tyst.” Hon gav honom en menande blick, och han förstod att systern var seriös denna gång. Tyst nickade han, sedan vände de sig mot dörren och började gå.
0